Barnfridsbrott – ett bevis för kvinnofridsbrott?

Barnfridsbrott
Sedan den 1 juli 2021 finns det så kallade barnfridsbrottet infört i 4 kap. 3 § brottsbalken (BrB), vilket innebär att det är brottsligt att låta barn bevittna särskilda brott mellan närstående. Barnfridsbrottet kräver att barnet är eller har varit närstående till både gärningsmannen och den som brottet begås mot samt att barnet har bevittnat något av de brott som finns uppräknade i 4 kap. 3 § BrB. Det är fråga om olika brott från 3, 4, 6 och 12 kap. BrB, bl.a mord, misshandel, våldtäkt, sexuellt övergrepp och skadegörelse. Även straffbart försök till de uppräknade brotten är straffbara som barnfridsbrott. För att dömas till barnfridsbrott krävs uppsåt till både grundbrottet, d.v.s. något av de brott som är uppräknade i paragrafen, samt till barnets bevittnande.

En förutsättning för barnfridsbrott är således att ett annat brott, eller straffbart försök till sådant, har begåtts mot en annan person. Med anledning av det nära samband som finns mellan grundbrottet och barnfridsbrottet har man i förarbetena uttryckt att dessa två bör prövas inom ramen för samma rättegång (Prop. 2020/21:170, s. 27).

Kvinnofridsbrott
Den man som mot en kvinna begått brottsliga gärningar enligt bland annat 3, 4, 6 och 12 kap. BrB som var och en utgjord led i en upprepad kränkning av kvinnans integritet med syfte att skada hennes självkänsla ska istället för de enskilda brotten efter en sammanvägning av dem dömas till grov kvinnofridskränkning, enligt 4 kap. 4 a § BrB. Det krävs dock att mannen och kvinnan antingen är eller har varit gifta med varandra eller bor eller har bott tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden för att förutsättningarna för brottet ska vara uppfyllda.

Barnfridsbrott som bevis för kvinnofridsbrott
I och med omfattningen av barnfridsbrottet respektive kvinnofridsbrottet innebär det att den gärning som ligger till grund för ett kvinnofridsbrott också kan ligga till grund för ett barnfridsbrott förutsatt att det finns uppräknat i 4 kap. 3 § BrB. Om en kvinna har blivit misshandlad av en man kan det innebära att mannen dels döms för kvinnofridsbrott i förhållande till sitt agerande mot kvinnan, dels döms för barnfridsbrott i förhållande till barnet förutsatt att de andra kraven för barnfridsbrott är uppfyllda.

Som redan nämnts är en förutsättning för barnfridsbrottet att ett annat brott, t.ex. misshandel, har ägt rum. Utan det så kallade grundbrottet kan ett barnfridsbrott inte fastställas. Innebörden av det är alltså att när en man döms för barnfridsbrott döms han även, som utgångspunkt inom ramen för samma rättegång, för grundbrottet. Eftersom förutsättningen för ett kvinnofridsbrott är att flera brottsliga gärningar har begåtts mot henne av en man som upprepade kränkningar mot hennes integritet för att skada hennes självkänsla kan det grundbrott som barnfridsbrottet grundar sig på också ligga till grunden för ett kvinnofridsbrott.

Som Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK) skriver på sin hemsida kan den för den som lever i en vardag präglad av våld vara svårt att peka ut enskilda händelser och redogöra för de olika gärningar och händelseförlopp som tillsammans kan komma att utgöra grov kvinnofridskränkning (https://nck.uu.se/kunskapsbanken/amnesguider/vald-i-nara-relationer/grov-kvinnofridskrankning/). I många fall kan det därför också ställas höga krav på anmälningar och bevisning från kvinnans sida. I Sverige är det möjligt att använda en tidigare dom som bevisning i en senare rättegång, även om det inte är möjligt att döma en person för samma gärning mer än en gång enligt principen ne bis in idem. Detta innebär att även om grundbrottet till ett barnfridsbrott inte efter domen vunnit laga kraft kan ligga till grund för brottet kvinnofridskränkning så kan det fortfarande användas som bevisning i fråga om ett kvinnofridsbrott för att påvisa ett mönster av upprepat våld mot kvinnan. Barnfridsbrottet kan på så vis också användas som verktyg för återupptagning av brottsutredning avseende kvinnofridsbrott om utredningen tidigare lagts ner på grund av otillräcklig bevisning.

Kvinnofridsbrott som bevis för barnfridsbrott
Det kan också tänkas att den omvända situationen uppstår, att en man först döms till grov kvinnofridskränkning och att frågan om barnfridsbrott uppkommer därefter. Situationen har dock i förarbetena till barnfridsbrottet ansetts osannolik eftersom det under utredningen för grundbrottet bör ha uppmärksammats att ett barn bevittnade gärningen (Prop. 2020/21:170, s. 28). Det har också påpekats att en senare rättegång om barnfridsbrott efter en tidigare rättegång om grundbrottet kan strida mot principen ne bis in idem — att ingen person ska bli lagförd eller straffad två gånger för samma brott. Detta borde dock endast vara ett problem om mannen tidigare blivit friad vid rättegången för grundbrottet och inte om han blivit dömd för det. Då kommer den tidigare domen och ansvarsprövningen istället kunna ligga till grund för att kravet på grundbrott är uppfyllt, och därmed behöver endast de andra rekvisiten för barnfridsbrott prövas.

Det är viktigt att påpeka att det mellan barnfridsbrottet och grundbrottet som sådant inte föreligger någon ne bis in idem problematik eftersom barnfridsbrottet handlar om brottet att låta barnet bevittna grundbrottet, medan grundbrottet handlar om det brottet i sig. Det är alltså frågan om två olika gärningar.

Sammanfattning
Barnfridsbrottet och kvinnofridsbrottet är nära relaterade eftersom båda brotten i stor mån grundar sig på olika våldsbrott som förekommer i hemmet, mellan närstående. På grund av brottens nära samband kan barnfridsbrottet användas som bevisning i ett senare ärende om grov kvinnofridskränkning för att påvisa det mönster av upprepat våld och förtryck som krävs för brottet. Genom införandet av barnfridsbrottet i brottsbalken visar rättsutvecklingen på en vilja att stärka såväl barns som kvinnors möjligheter att undkomma ett liv i våld.